I min enfald trodde vi att väntan var över, men inte då. Nu väntar vi på att Indien skall skicka oss material så att vi kan boka resan och fixa visum och arbetstillstånd samt få en tidpunkt att hänga upp det på mer än stressen att vi borde vara där den 1 november.
Jag och Roger har i alla fall försökt göra allt som går att göra utan att veta dessa saker. Ringt fackförbund, fixat abbonemang och ringt om diverse försäkringar etc. Checklistan är lång men väldigt många punkter är gjorda.
Barnen var på dagis idag när en av de två flyttfirmorna som skall lämna offert var på besök. Vi har pekat ut vad som skall med och inte och vad som skall magasineras och vad som skall lämnas kvar i huset.
Det kändes surrealistiskt att gå runt och peka och veta att grejerna snart kan vara på väg över oceanen till en för oss ännu okänd adress. Dessutom att det för varje dag som går känns som vi inte har hunnit så mycket som vi borde.
Vi försöker att passa på att slänga saker men det finns alltid en till låda/garderob/garage/vind att gå igenom. Antar att det är en process som aldrig tar slut.
Vilken process det är att bara få alla utskick att stoppas så att våran "särskilda adress" inte skall få för mycket post.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar