Den 9:e juni hade vi varit 7 månader i Indien, Bangalore. Jag tänkte att det var dags för lite eftertanke så här innan man åker hem till Sverige igen på semester.
Första månaden var jättetuff, främst för att vi först bodde på
hotell, det låter väl som en saga att kunna bo på hotell, men efter ett tag så tröttnar man på att inte kunna beställa kvällsmaten när man vill och man vill bara rå om sig själv. Säga hej till hotellpersonal hela tiden. Det enda jag saknar ifrån de tre veckor vi bodde på hotellet är att kunna beställa en nygjord omelett på frukostbuffen. Men det går faktiskt att göra omelett själv.
När vi sedan fick komma in i vårat älskade hus i Palm Meadows så kändes det som vi började det riktiga livet i Indien, dock var första tiden ganska spartansk då vi väntade på våra möbler som skulle komma med containern. Tanken var att våra grejer skulle komma innan julen men i slutänden dök
möblerna upp i slutet på januari då hade vi bott i huset utan våra egna grejer drygt 1½ månad. Det var jobbigt och det är tydligt att där man har sina grejer är hemma. Barnen saknade främst sina leksaker.
Barnen tog det hela över förväntan, visst Alexander ville inte gå till skolan i början då han inte förstod speciellt mycket men när det gått en månad så gick det hur bra som helst. Sebastian var deppig och saknade Sverige jättemycket och ville "åka hem" ända fram tills han började dagis i januari. Så här i efterhand borde vi stoppat honom direkt på dagis. Olivia har det varit minst besvär med, hon har hela tiden bara hängt med.. Hon är ju mer Indier än Svensk då hon faktiskt bott längre i Bangalore än Västerås under sin levnadstid.
Vi har kommit i bra ordning och att vi fixade tak på altanen har jag inte ångrat. Partyt förra helgen hade aldrig gått att genomföra om vi inte hade haft tak då precis innan vi skulle börja grilla kom en typisk regnskur.
Vi har mått bra här även om hostan jag hade var väldigt långdragen. Alexander har tyvärr drabbats av halsfluss upprepade gånger. Sebastian som jag var mest orolig för innan han har klarat sig bäst. Hans förkylningsastma är mycket lindrigare här om det beror på att vi har rätt medicin att ge honom nu eller om klimatet här passar vet jag inte. Skönt i alla fall att inte behöva springa till sjukhuset hela tiden med honom. Dock har han varit lite av en
olyckskorp våran lilla med diverse blessyrer, sydd haka och ärr i ansiktet.
Jag har kommit in i lyxhusturlivet med många nya vänner till följd, dessutom då maten är så billig här i Indien har vi verkligen kunnat lyxa med restaurangbesök som vi aldrig kunnat haft råd med om vi hade bott i Sverige.
Det är mycket bilåkande i Bangalore men å andra sidan har vi sluppit alla overaller och blöt snö med tre småbarn. Vi trivs och har hälsan och har förmånen att ha hjälp hemma och en egen chaufför som kör en vart man vill och kan landet och dess seder. Nu när Olivia äntligen har slutat amma och klarar att vara utan mamma längre perioder så kommer livet bara bli bättre. Känns som den värsta småbarnstiden är över då jag bara har ett blöjbarn och Sebastian har kommit över den värsta treårstrotsen (som inföll vid 2½).
Jag och Roger brukar skoja och säga att det är inte Indien som är jobbigt utan våra barn som tar musten ur oss. Men visst kan man sakna saker men vi har än så länge inte varit borta så länge. Jag har mest saknat personer inte Sverige som sådant.
Med internet så kan man hålla kontakten och få information om vad som händer och med våran ip-telefon har vi ringt som om vi bodde hemma i Västerås. Nej vi ser fram emot ytterligare ett år i Indien men först skall vi åka hem och hälsa på nära och kära...
