Idag har jag varit på PTC på TISB, vad är då detta undrar man. Till slut fick man hem en lapp där det stod att PTC stod för Parent-Teacher Conferance eller även kallat kvartsamtal hemma i Sverige. Den enda skillnaden var att vi pratade i en timme istället för den kvart som man gjorde hemma i Sverige.
Hon visade mig vilket test de gjort för att bedöma hans utveckling och pratade om svagheter och styrkor och hur han presterade i skolmiljön och hur bra han kan kommunicera numera.
Vi pratade också om hur vi skulle kunna bidra till multikulturella veckan som de skall ha i slutet av maj. De har gått igenom Japan och nu pratar de om Sverige och visar för alla i klassen hur andra länder och kulturer ser ut. Sedan är tanken att vi skall se vad de har lärt sig i slutet på maj på liknande sätt som vi fått se på sience fair etc.
Jag och Roger kan knappt tro att det är sant hur mycket han lärt sig sedan i november då vi kom hit för fem månader sedan. Kan ni fatta i morgon är det precis fem månader sedan vi satte oss på planet för att flyga till Bangalore.
Det känns som vi nyss kom hit men samtidigt inte. Vardagen finns där och som jag och Roger säger det är inte Indien som är jobbigt utan våra tre små underbara monster till barn vi har. De är jobbiga på olika sätt. Olivia för att hon inte kommit in i bra rutiner ännu (somnar sent och ammar fortfarande), Sebastians för hans trots, han bara måste testa gränser hela tiden och skriker och är allmänt jobbig när han är trött (han vill inte somna kvällstid då han fortfarande sover middag på dagis) och Alexander för att han alltid skall ha uppmärksamheten även när vi måste ägna oss åt de andra två. Idag tex lyckades han montera ner gungan på balkongen genom att väldigt smart och elegant ställa ett lekbord under gungan för att ta bort vikten ifrån kedjorna och sedan häktade han av en länk vilket gjorde att alla andra föll och hade de haft otur hamnat på både honom och Sebastian. Han är helt enkelt för smart för sitt eget bästa.
Oavsett så älskar jag dom alla tre...
Hon visade mig vilket test de gjort för att bedöma hans utveckling och pratade om svagheter och styrkor och hur han presterade i skolmiljön och hur bra han kan kommunicera numera.
Vi pratade också om hur vi skulle kunna bidra till multikulturella veckan som de skall ha i slutet av maj. De har gått igenom Japan och nu pratar de om Sverige och visar för alla i klassen hur andra länder och kulturer ser ut. Sedan är tanken att vi skall se vad de har lärt sig i slutet på maj på liknande sätt som vi fått se på sience fair etc.
Jag och Roger kan knappt tro att det är sant hur mycket han lärt sig sedan i november då vi kom hit för fem månader sedan. Kan ni fatta i morgon är det precis fem månader sedan vi satte oss på planet för att flyga till Bangalore.
Det känns som vi nyss kom hit men samtidigt inte. Vardagen finns där och som jag och Roger säger det är inte Indien som är jobbigt utan våra tre små underbara monster till barn vi har. De är jobbiga på olika sätt. Olivia för att hon inte kommit in i bra rutiner ännu (somnar sent och ammar fortfarande), Sebastians för hans trots, han bara måste testa gränser hela tiden och skriker och är allmänt jobbig när han är trött (han vill inte somna kvällstid då han fortfarande sover middag på dagis) och Alexander för att han alltid skall ha uppmärksamheten även när vi måste ägna oss åt de andra två. Idag tex lyckades han montera ner gungan på balkongen genom att väldigt smart och elegant ställa ett lekbord under gungan för att ta bort vikten ifrån kedjorna och sedan häktade han av en länk vilket gjorde att alla andra föll och hade de haft otur hamnat på både honom och Sebastian. Han är helt enkelt för smart för sitt eget bästa.
Oavsett så älskar jag dom alla tre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar