Födelsedagsbarn och tråkiga nyheter..

Igår fyllde lilla syster nr 2 år. Grattis, grattis, dessutom fyllde min mans systers man (svåger?) år samtidigt. Jämt dessutom så vi missar ett stort firande även om jag vet ifrån säkra källor att han inte är i Sverige för tillfället.

Oavsett så vill vi här i från Indien gratta så himla mycket på era födelsedagar. Dessutom fyller en god vän till oss här i Indien F i familjen S år idag.. Så grattis även till dig...

Syrran på besök i Januari, grattis på födelsedagen...

Jag råkade få med en film på Olivia när hon är bara ett par månader, oj vad mycket som har hänt...

Våran älskade Manju måste tyvärr lämna oss... Han kommer vara saknad.

Igår var tyvärr en väldigt tråkig dag i övrigt då våran älskade och högt skattade chaufför Manju slutade. Han fick ett "goverment" jobb att köra buss här i Bangalore och det kan vi inte konkurrera med. Men usch så ledsen jag och Nannu har varit. Jag har inte fattat det riktigt ännu och jag har en lösning på gång efter sommaren med en chaufför som jag vill ha som är riktigt bra. Tills dess så får jag stå ut med en tillfällig chaufför som bara känns helt fel just nu. Kanske främst för att han inte är Manju.

Men jag unnar verkligen Manju denna chans, han får sjukförsäkring, pension och bättre lönevillkor dessutom kan han inom ett år begära förflyttning närmare sin hemby. Det går liksom inte konkurrera med de villkoren. Jag menar goverment jobb är i det närmaste livstidsanställning och vi åker hem snart...

Men å så gärna jag hade velat att han inte behövde börja direkt. Jag och Nannu och Olivia tror jag kommer sakna honom mest. Men även de övriga barnen och Roger.

Avslutar med ytterligare en video på Olivia i februari i fjol när hon precis lärt sig krypa/hasa sig fram.

Inlämningsuppgift 1

Förra veckan (12/9) inleddes med plugg, jag hade en deadline och som vanligt jobbar man bäst under press. Lite hjälp hade jag av att F kom över och lekte med grabbarna vid tvåtiden när de kom hem så jag skulle kunna sitta lite mera ostört. Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet när jag skall plugga två distanskurser samtidigt som barnen kommer hem vid två varje dag och jag har Olivia hemma. Visst har jag hjälp men ibland hjälper inte det.

Mina gullungar fikar ute vid trottoarkanten...

Mer eller mindre utan kläder, de gillar att springa runt i
kalsonger mina grabbar.

Ni vet mamma är den enda som kan trösta och finnas till hands i vissa lägen. Dock så gick pluggandet relativt bra och jag hann få in uppgifterna samma dag som man rekommenderar. Dvs man kan lämna in senare och ändå få godkänt, det är som en deadline för att inte hamna efter i kursen och det skall jag försöka följa. Dock kan det bli lite svårt när vi åker på semester samt får besök i oktober. Oavsett så får man i alla fall använda sin hjärna vilket man ibland som hemmavarande småbarnsförälder känns ovant.

Ja det är bara att erkänna jag saknar jobbet och den stimulans det ger, tolka mig inte fel jag trivs jättebra men jag har alltid älskat att jobba. Lite sjukt kanske men det är sant. Saknar kollegorna och Deva...

Mellan plugget hann jag pressa in ett till möte om pensionsplan för personalen, två olika bankers representanter var inbjudna till Ts hus. Vi skulle träffas 10.00, gissa när de dök upp, typ en timme senare och jag kom inte därifrån förrän 12.00 och sedan lunch på klubben och den pluggdagen var halv. Så himla typiskt Indien, ingen tidsuppfattning, de bad inte ens om ursäkt för att de var sena.

Skall boka in en träff och försöka få till en pensionsplan för Manju och Nannu. Vill bara höra hur det gick för de andra på sina träffar innan jag bokar in ett möte själv.  

Pensionsplan och resplaner.

På tisdagen (läs 30/8) så har en av svenskarna dragit ihop till ett informationsmöte angående pensionsplan för sina anställda. Grundtanken är att vi som arbetsgivare skall hjälpa vår personal att tänka på framtiden och kanske betala in lite till en kommande pension. I Sverige är det självklart att man betalar in till pensionen men här i Indien och särskilt bland vår personal så är framförhållning kanske inte den starkaste sidan.

Manju vår chaufför som hjälper till
i vardagen och som barnen älskar.

Nannu, våran maid som lagar
nästan all mat på vardagarna och
städar och tvättar och stryker och
dessutom tar hand om Olivia.
Min klippa.

Jag har en vision om att jag skall kunna hjälpa till hemifrån Sverige också, dvs likväl som jag betalar till SOS Barnbyar varje månad så kan jag betala lite till Nannus och Manjus pension i framtiden. Detta var ett första informationsmöte och det var trevligt att sitta ute på Ts terass i skuggan och dricka te och käka färska crossianter.

Efter mötet åkte jag och M ner till stan för att besöka resebyrån, jag behövde beställa en resa till Goa som vi skall göra under barnens ledighet i oktober och även reka lite inför våran Dehli-Agria-Jaipur resa med Rogers syster och bror.

Eftersom klockan var relativt mycket så tog vi en god lunch på Sunnys som ligger nästan brevid resebyrån som vi brukar använda. Jag åt lax precis som förra gången. Jättegott och det får en att sakna laxrätterna som jag brukar laga hemma i Sverige.

Väl hemma blev det taekwondo med Alexander och lekrummet med de övriga två innan vi gick hem för middag tillsammans hemma. 

Tillfällig lösning - Permanent sådan...

I torsdagskväll så kom Swifts chef förbi, det visade sig att han ville ha betalt för krockskadan som Suresh gjorde på bilen. Jag och Roger vägrade eftersom det var inte vi som körde, dessutom ville de ha betalt för att betala tvätt av sätena i bilen, det betalade jag dock eftersom ungarna har verkligen smutsat ner. Våran bil hade varit på service hela veckan och när den kom tillbaka hade vi äntligen fått skyddsklädsel i läder som är lätt avtorkat ifall barnen spiller eller har smutsiga fötter eller skor på sig. Det är oundvikligt att inte smutsa ner bilen med tre barn och så mycket damm och vatten som de är här.

Manju, våran numera permanenta chaufför hjälper till med lite inför festen på våran trappa utanför huset...

Dessutom sitter man mycket mera i bilen här än hemma. Hur som helst så diskuterade vi även ifall Suresh skulle komma tillbaka till oss. Både jag och Roger har kännt de senaste veckorna att om inte Suresh kom tillbaka snart så ville vi behålla Manju istället.

Swiftchefen sa att Suresh inte kommer tillbaka och vi fick till våran glädje höra att Manju kommer bli våran permanenta chaufför framöver. Så skönt att få besked och dessutom få det vi ville. På fredagen fixade vi så att de inte skulle behöva ringa ifrån grinden något mera. Man fixar som ett id-kort. Nannu har ett också så att de släpper in dem på området.

Så himla bra och nu slipper jag oroa mig för att vi ska få en tredje person som chaufför. Det finns dock inga garantier, men Manju är en klippa...