Första dagen på skolan...

var nog mera nervöst för mamma och (även pappa) än för Alexander. Skolbussen skulle anlända kl 7.35 och dessutom skulle en lärare stiga på vid samma hållplats. När klockan nästan hann bli kvart i åtta innan bussen dök upp så var jag mer än lagom nervös.

Alexander klev på bussen med ett leende och med lärarens hand i sin. Jag rusade till bilen för att åka bakom. Suresh låg hack i häl. Väl i bilen så kände jag fjärilarna i magen och började nästan darra om händerna. Hur skulle det gå...

Förresten idag hade jag en nära döden upplevelse, i jakten på skolbussen körde Suresh lite väl fort i min smak, hittills har jag kunnat låta bli att vara backseat driver men när han kör om en buss med mötande fordon i samma fil som vi låg i var jag tvungen att flämta till och sätta händerna för ögonen. Jag glömde för ett ögonblick att mötande trafik förväntar sig bilar i samma körfält och bromsar. I Sverige hade jag varit om inte död så sjukhusliggande.

Väl framme vid TISB så rusade jag ut och konstaterade att möta honom vid bussen var lättare sagt än gjort. Istället sprang jag på registratorn Mr Abad Irani som ledde mig till the dean of pre-school som i sin tur visade mig till Alexanders klassrum och en av hans blivande lärare. Där fick jag vänta på att han skulle dyka upp.

Alexander dök upp med ett leende på läpparna men blev lite blyg när han såg de övriga i klassrummet. Jag försökte lugna ner honom och han fick träfa en annan tjej i klassrummet brevid som också var svenska Lilla N. Bra ifall Alexander behöver få något översatt i krislägen. När jag skulle gå så frågade Alexander med darrande underläpp hur länge han skulle vara kvar... Jag förklarade för honom att han skulle äta lunch på skolan och sedan strax därefter åka bussen tillbaka och där skulle jag och Suresh vänta på honom.

Det skar i modershjärtat att lämna honom åt sitt öde i ett klassrum där alla pratade engelska. Jag satt på nålar hela dagen fram tills jag och Suresh kunde hämta upp en leende och glad kille från skolbussen. Med andra ord min oro hade varit i onödan. Dock så sa Alexander att han hade saknat mig när han mötte mig men i övrigt så hade allt annat varit bra.

Jag frågade honom om han förstod vad läraren hade sagt och han sa att det hade han gjort eftersom han tittade på alla andra och gjorde likadant, sedan så hade han tydligen också lekt med svenska tjejen på rasten. Han sa att han såg fram emot morgondagen.

I väskan låg det en dagbok där följande stod att läsa ifrån ett meddelande av hans lärare:

"Dear parent!
It gives me great pleasure to inform that Alexander had a very good day at school. He enjoyed his day, made new friends and ate well too. It was a pleasure to have him in class
Regards Sonali"

Gissa om ens föräldrahjärta blir varmt av att läsa sådant.  Dagboken är det sätt som man kommunicerar med skolan och Alexander skall ha den alltid med sig till och från skolan. Där kan de lämna meddelanden som ovan samt vi kan ställa frågor till lärarna i sin tur. Ganska smart om än något tidskrävande kan jag tänka.